Jag är så stolt. Stolt över mig för en gång skull.
Jag och vitina har gjort årets goda gärning.
I lördags så bestämde vi att vi skulle ut och visa våra snygga jag ute på stan. Efter en väldigt lyckad kväll, enligt min mening, så började vi bege oss hem för att lägga våra alkoholpåverkade kroppar i säng och sova ruset av oss.
Vi var några stycken som skulle med samma buss och varför inte känna sig trygg bland massa fulla "normisar".
Men efter viss misstolkning och alkoholpåverkade huvuden så försvinner en medlem av vår lilla flock. Kvar sitter de två alfahonorna(jag och vitina =P) och fnyser lite åt var sitt håll till alla små "normisar" som påpekar ens utseende. Alfahonor som vi är kan vi enkelt använda oss av härskartekninkerna och ignorerar dessa saker. Så vi sitter snällt och kallpratar som aldrig förr och väntar tills de här nissarna hoppar av bussen. Nu, nu kan vi andas och slipper ordbajsa massor som ingen av oss egentligen kommer ihåg (hoppas jag). Under vår stora lycka att dom hoppar av så hör man en igenkännande låt i bakgrunden som båda lägger märke till.
- Fan, det är ju den låten, den är djävla grym du, säger Vitina glatt.
- Mjo, tycker jag också. Vem är det som har den? frågar jag nyfiken som jag är.
Båda våra kloka huvuden vänds och ser till vår stora förvåning att det som låter är en mobil som ligger borttappad och helt övergiven på golvet.
Vitina skriker frustrerat: - Gå och svara!
Jag slänger mig ner på golvet och räddar den stackars mobilen till ett ensamt öde hos någon främlings ficka. Snälla som vi är sätter vi oss i ägarens position om att ha sin mobil på vift och skickar ett snällt medelande till den som hade ringt. Skickar såklart ett mess där vi säger att vi har hittat mobilen och vill återförena den med ägaren. Strax efter att messet skickades så får vi ett väldigt tacksamt svar för vår goda gärning.
Vi bestämmer träff dagen efter i vår mysiga söderorts centrum och återförenar mobil med husse.
Mina damer och herrar, vilken känsla ska jag säga er att se husses reaktion och nästan se en liten tår av tacksamhet i hans öga för att vi har återförenat kärleksparet.
Efter den fina återföreningen går vi åt var sitt håll och Vitina säger glatt:
- Nu har vi gjort vår "årets goda gärning". Nu kan vi vara elaka resten av året.
Ska jag inte vara stolt eller vad. Gillar mig en gnutta mer nu.
Vi är snälla... egentligen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar