klassad

Henrietta - Life of the Living Lamb

----------------------------------------------------------------

Henrietta lutar sig lätt mot räcket vid trappan i ett försök att stå rakt och se nykter ut när polisen åker förbi. Han har ingen aning om hur han har hamnat där. Han har suttit i Hajmolas lägenhet i flera dar och skjutit, snortat, rökt och proppat i sig allt han kunde hitta för att få den där känslan att försvinna. Minnet av vad han tog sist finns inte att hitta längre.

Henrietta börjar få tillbaka kontrollen på sina ben efter ett tag av kämpande med räcket och drar sakta med sig benen ner till parken.

Ullen på kroppen har korkat ihop sig till något som liknar håret på dem som sitter längs med stentrappan nere i parken och lyssnar på sin reggae och skriker ”Ganja man” efter honom. Henrietta sneglar åt deras håll samtidigt som han skyndar sig och tänker ”Ben, svik mig inte nu!”.

Usch! Han känner hur smulorna i ullen letar sig ner till huden för varje steg han tar. Det kliar som satan. Han har inte tvättat sig på flera veckor. Tror han. Han har ingen aning längre. Det gör ändå ingen nytta att tvätta sig, den smutsiga känslan försvinner inte oavsett hur många kokheta duschar han tar.

Henrietta har nog aldrig känt att han behöver duscha oavsett. Det finns inga minnen där han har fått höra från sin mor eller far att han måste duscha för att smuts är inget fint, något dåligt och ohygieniskt. Dem har nog aldrig varit såna fåräldrar som dem där lyckliga familjerna man kan se på tv-serie som tar glatt hand om sina barn trots alla motgångar. Han har inte varit den där duktiga sonen som lär sig av sina misstag heller för den delen, så det jämnar väl ut sig till slut. Han var alltid den där grabben som osynligt gick genom korridorerna på skolan och aldrig vågade säga ett pip i önskan att synas. Det fanns dock alltid den som skulle putta in han i skåpet med jämna mellanrum när lärarna tittade bort. Det var två saker som gjorde till att han aldrig fick vara med dem andra kidsen. Han var ett lamm och hette Henrietta. Det kan ju inte båda gott för en bra uppväxt någonstans.

Hans fåräldrar döpte honom till Henrietta i tron att han var en hona. Vart eftersom åren gick fick dem fler och fler ledtrådar till att hona var han ju inte. I brist på tid och ork gick dem aldrig till skattemyndigheten och rättade till det. ”Det är ju bara ett namn…”, sa Mamma-Får varje gång han kom hem gråtandes från skolan. Det är ju bara ett namn. Så var det ju, eller?

Henrietta drar sig till slut fram till Hajmolas port. Han tar ett djup andetag innan han sätter sin darrande hand på porthandtaget och drar upp dörren med alldeles för mycket kraft så att den slår tillbaka emot benklovarna bak. Fan! Nu värker det ännu mer än vad det gjorde innan. Hajmola bor på fjärde våningen, utan hiss. Det är riktigt jobbigt när det ska vara svårt. Henrietta kämpar sig upp och plingar lätt på i hopp om att Hajmola inte hör med musiken. Musiken dör. Dörren öppnas i ett snabbt slag och ut slängs en blond pojke, inte mer än femton tipsar Henrietta på. ”Stick! Och du inte våga tillbaka innan du mina pengar har med dig, BITCH!”. Pojken slår huvudet i stengolvet och drar ur sig ett högt stön. Han tittar på Henrietta med skräck och ett tyst skrik på hjälp när han stapplar ner för trappan. ”Oj, nämen. Nu det passar å komma, va? Kom in fan!”. Henrietta går in tyst och sätter sig på soffan i vardagsrummet som har sett sina bättre dar. ”Fan du har varit, va? Du försvinna när jag komma med kund. Du fatta du inte kan låta kund vänta! SVARA MIG!” Henrietta höjer huvudet och får en smäll. Han viker sig ner på golvet av slaget. Hajmolas telefon piper och han går in i köket och pratar i något främmande språk. Henrietta har aldrig förstått från vilket land han kommer ifrån. Inte för att han vill veta, men ändå.

Han lärde känna Hajmola när Henrietta precis hade hoppat av gymnasiet. Tanken att gå kvar fanns inte i hans värld. Tanken att gå hem fanns inte heller. Han kunde sitta varje dag i timmar i någon park och titta på alla människor som gick förbi och drömde om hur hans liv skulle vara om han hade fötts till människa. Skulle det vara så enkelt som deras liv?

Henrietta hade aldrig haft svårt att klara sig själv, med såna fåräldrar som han hade så.

Det gick ett par veckor av kontainer-rotande efter mat som han träffade Hajmola. Hajmola kunde lova honom snabba pengar för inte mycket jobb alls. Henrietta var ju minderåring och ett lamm. Vem skulle ta emot honom som arbetstagare.

Han följde med honom till hans lägenhet och fick all information om det så kallade jobbet. Hajmola tjänade sina pengar på en verksamhet som riktade in sig på människor med en sexuell avvikelse, parafili, som han fint kallade det för. För Henrietta blev det Zoofiler. Henrietta kunde inte förstå hur han kunde veta alla dessa svåra ord trots att han inte kunde bra svenska alls nästan. Det var knappt så han förstod vad han menade ibland. På ett enklare sätt skulle han sälja sin kropp till människor som känner en sexuell attraktion till djur. Alltså djursex. Djursex var ett helt nytt fenomen för Henrietta, men pengar som pengar. Han var ju trots allt ett lamm och kunde visa en fri vilja.

Hajmola kommer tillbaka in i vardagsrummet och klappar lätt på Henriettas ulliga huvud medan han ligger på golvet. ”Nu, du gå göra dig snygg, ok? Kund komma snart. Han vilja ha dig ren”. Henrietta ställer sitt upp trots smärtan som strömmar genom kroppen och går snyggar till sig. Inte för mycket bara. Han vill inte komma till det läget där han önskar att vattnet kunde skålla bort hans hud för att göra honom ren.

Tiden går fort till att det plingar på dörren. Henrietta ryser trots att det är 25 grader varmt inne i lägenheten.

En två meter lång gånger två meter bred gammal man vaggar nervöst in i hallen. Henrietta vet rutinen nu. Han sätter en bjällra runt halsen och sätter sig på soffan. Den gamla mannen räcker blint en bunt hundralappar till Hajmola medan han stirrar upptänd på Henrietta. Hajmola slår ett smil och nickar. ”Du å lamm, 1 time. Förståt?”. Mannen vinkar ett ja och vaggar fram till Henrietta medan Hajmola tar sin hatt och går. Mannen sätter sig bredvid Henrietta och sätter sin hand på hans knä. Henrietta ryser än en gång. Han vet rutinen nu. Det är bara att ställa sig på alla fyra och kräma ur sig ett ”bää” för varje skjut han känner bakifrån.

Mannens stön dämpas knappt av bjällrans klang. Det låter inte alls som i alla julsånger med de glada bjällror och barn som sjunger i bakgrunden. Det här är något annat. Det är inte lika mycket glädje i det. Bara tankar och minnen av självmord och avsky.

Mannen skjuter på hårt en sista gång innan han stönar ur sig ett högt ”ÅÅÅH” och rycker i kroppen en stund efter. Han kramar Henrietta hårt med en nöjd pust medan han smeker hans mage och kysser hans nacke. Henrietta har ingen ork kvar. Han känner hur avskyn och illamåendet kommer. Han hoppar snabbt ifrån mannen in till toaletten, ställer sig vid badkaret och vräker ur sig luft och galla. Det fanns inget där. Bara luft och galla. Fan! Han är inget längre.

Henrietta stannar inne i badrummet resten av timmen. Den gamla mannen knackar lite lätt mot dörren strax innan timman tar slut. Henrietta slänger sig mot handtaget i skräck om att han inte hade låst efter sig och håller emot. Han hade låst. Mannen klär på sig utan ett ljud till Henrietta och går. Han är nöjd med det han fick.

Hajmola vinglar in i hallen i samma veva som mannen går ut och skriker efter Henrietta och lämnar samtidigt dörren öppen efter sig. Något som han aldrig gör. Henrietta ska sitta i den där lägenheten alla dagens timmar. Han måste vara full, den djäveln. Henrietta går ut ur badrummet och sätter sig i soffan igen. Den där jävla soffan! Den där jävla äckliga soffan!

Hajmola höjer handen för att ge Henrietta ännu en smäll innan han hejdar sig för att mobilen piper. Den där jävla telefonen! Hajmola tar upp den och går som vanligt ut i köket och ringer tillbaka till nästa kund. Henrietta ser dörren stå vidöppen ut till trappen. Han tar sin chans igen som alla andra gånger och springer för livet ut ur lägenheten. Den här gången får han inte gå tillbaka. Han springer. I sin fulla skräck att Hajmola är efter honom kommer han bort sig. Han har hamnat vid den där trappan igen. Hur hamnade han här? Henrietta lutar sig mot samma räcke som gången innan och faller sakta mot marken. Han håller om sig och känner ett stick bland ullen vid magen. Han rotar och hittar en sil. ”Räddaren i nöden”. Han skjuter den snabbt i armen innan någon kan tänkas komma. Han försvinner i ett dis. ”Äntligen…”

Maj-Björn går ut från sin port och ser ett lamm ligga på trappan längre bort. ”Herregud, är den död?”. Hon går fram och petar lite. Den rör sig. Maj-Björn känner sorgen komma över henne när lammet mumlar något om någon Hajmola eller något liknande. Hon tar tag i hans arm och lägger armen om hennes nacke för att ge han stöd. Hon bär honom upp till sin lägenhet.

Dagar går och Henrietta vaknar av doftljus och ett rum som skulle passa in i dem där inrednings tidningar som Mor-Får brukade få med posten när han var liten.

En ung tjej kommer in i vardagsrummet där han legat. ”Du har vaknat. Mår du bättre?”. Henrietta ställer sig snabbt och laddar för att börja springa igen. Det svartnar och han faller tillbaka ner i soffan. ”Ta det lugnt. Du är inte stark nog än grabben”. Grabben? Vem är hon att kalla Henrietta för grabben. Den här tjejen ser inte ut att vara mer än femton. Grabben, tss, snälla lilla.

Tjejen kommer med en kopp av buljong vatten. Sånt brukade han se dem föräldrar på dem där tv-serierna göra när deras ungar var sjuka. Vem är hon? Vad är hon ute efter?

Efter en lång stund av pinsam tystnad börjar tjejen förklara hur han hamnade där. Henrietta sitter tyst och slurpar i sig buljongen med jämna mellanrum. Tjejen berättar att hon heter Maj-Björn och att hon såg honom ligga på trappan och kände någon slags moderkänsla när hon hade sett honom ligga där. Hon fortsatte berätta om hur galen han har varit under dem här dagarna för att han inte har fått sin sil. Hur han har skitit mitt på vardagsrummet för att han inte fick gå ut. Hur han hade kastat maten i ansiktet på henne. Hur han hade spytt på soffan och spridit ut det på väggarna medan han babblade om ”... ser du inte äcklet, det kommer in annars, vi måste stoppa det!” och mer. Henrietta sitter tyst. Han känner hur ångesten kommer över honom för varje sak hon nämner, men inget han kommer ihåg. Allt är förträngt och glömt nu. Henrietta brister ut i gråt och faller i hennes famn. Hon klappar honom varsamt som en mamma till sitt barn. Dem somnar.

Det har gått ett par månader sen Henrietta vaknade i Maj-Björns vardagsrum. Han mår bättre nu. Han har aldrig mått bättre. Maj-Björn, räddaren i nöden. Hon har hjälpt honom med allt från mat till att vara hans psykolog. Maj-Björn hade studerat psykologi på högskolan. Hon visste att det kanske inte var så bra att hon själv skulle spela psykolog men Henrietta tyckte det var bäst så. Hon visste ju redan så mycket.

Henrietta fick ett jobb. Han jobbar som diskare på en restaurang där Maj-Björn känner ägaren. Han fick jobbet där han inte behöver synas. Att servera lammbringa med balsamicosås och ha ett riktigt lamm stå ute och ta emot serveringar kanske inte ser så speciellt bra ut.

Han tog det bra. Chefen var helt okej förutom att han alltid fick skäll för att toalettrullar hade försvunnit från städskåpet. Henrietta visste knappt var städskåpet låg. Han stod fint och tog emot allt som chefen tyckte att han var.

Efter ett par veckor fick han skäll för varje sak som hände utan att förövaren sattes dit. Efter det blev det ifall han stod fel eller satt på fel pall ute i personalrummet.

Välkommen tillbaka till tonåren Henrietta! Vad tycks? Du får väl kärlek här också. Sluta tramsa, det här är väl inget. Fortsätt jobba nu. ”Fan.”

Det var soligt ute idag. Henrietta var på väg till jobbet när han kom på sig själv stå helt paralyserad hörnet innan restaurangens mäktiga skyltning. ”ÖPPET” Stod det stort och rött med fet och kursiv text som ägaren säkert hade hittat i någon word-dokument någonstans.Han var redan en halvtimme försenad. Vem bryr sig ändå.

Henrietta står där en stund till innan han vänder och går. Han går inte tillbaka dit.

Maj-Björn brukar oftast vara hemma när Henrietta kommer hem från jobbet. Det blev en förvåning när han satt på vardagsrumssoffan och åt på kakdeg som dem skulle ha till fredagsmyset. ”Vad gör du hemma redan? Har du varit på jobbet idag? Är du sjuk?” Maj-Björn väller honom med frågor och han sitter kvar och äter på kakdegen utan att säga något. Hon slutar fråga.

Henrietta sitter på den där soffan dag ut och dag in nu för tiden. Orken att göra något finns inte kvar. Allt har blivit mörkt och dystert igen. Känslan att vara smutsig har kommit tillbaka och den renas inte hur varmt vattnet än blir. Tankar från tiden med Hajmola och fåräldrarna som aldrig förstod och skolan som inte såg han och… Det blir för mycket bara. Så enkelt är det. Fan!

Maj-Björn får aldrig kontakten tillbaka som dem hade. Hon säger hejdå så omtänksamt som hon kan varje dag innan hon går till jobbet och hoppas på en respons. Inget. Henrietta är död. Inombords. Igen.

Det står en kastrull med vatten på spisen och en öppen påse pasta bredvid. Maj-Björn oroar sig för att han inte äter längre. Vad omtänksamt. Orken finns dock inte kvar till det heller. Koka pasta? Det tar för lång tid. Det har han inte.

Det har gått ett år sen Henrietta vaknade i Maj-Björns vardagsrum. Maj-Björn är på jobbet och Henrietta sitter på samma plats på vardagsrumssoffan som alla andra dagar.

Han vaknar upp ur en dvala av känslor som han har varit i dem sista månaderna. ”Fan håller jag på med?” Henrietta ställer sig upp, skakar av sig dvalan och går till garderoben där hans saker finns. Saker som Maj-Björn har betalat. Presenter som hon har tagit med sig när hon har gått förbi ett butiksfönster och sett något som han kanske skulle gilla men aldrig fick något tack för. Krims krams, inget mer, men med mycket hjärta bakom. ”Inget är ju mitt. Egentligen.” Han stänger till och ryser. Han har förstått hur mycket hon faktiskt bryr sig om honom. En omtänksamhet som han inte kan ge henne tillbaka. Han vet inte hur man gör.

Henrietta rotar bland spritskåpen och hittar en oöppnad vodkaflaska. Explorer Vodka. Flaskan som blev över från hennes inflyttningsfest flera år sen. Han stoppar in den bland ullen på ryggen. Flaskan känns hård och kall mot huden. Den ska snart svepas ändå.

Maj-Björn har en vana att lämna tre hundra lappar på hallbordet ifall han skulle få fall att gå ut och handla. Det fick han aldrig. Han stoppar ner dem i ullfickan, dem var ju till honon trots allt. Han tar ett steg mot dörren men hejdar sig när han ser ett foto på dem två när dem var på Skansen. En parkväktare kom fram till Maj-Björn den gången och skällde ut henne för att hon inte fick släppa ut lammen från stallen. Parkväktaren började skrika förskräckt när han såg att Henrietta faktiskt gick på två ben och slickade lätt på en mjukglass. Det var en bra dag.

Henrietta tar bilden med sig när han går ut genom dörren. Han låser dörren med fem onödiga lås för säkerhet, slänger ner nycklarna genom postluckan och går ner. Tre trappor, sen porten. Solen sticker i ögonen när han kommer ut. Portdörren slår hårt till bakom honom men han reagerar inte. Han står där, helt stilla. Tittar sig omkring. Tittar upp mot lägenheten. Han tar ett djupt andetag innan han börjar gå. Han tittar inte tillbaka. Inte den här gången. Han går.

klassad

onsdag 1 juli 2009

it's gone

torsdag 11 juni 2009

So freaking happy!

fredag 29 maj 2009

samma jävla korsning!

söndag 24 maj 2009

torsdag 21 maj 2009

en kort novell för den som orkar...

måndag 11 maj 2009

söndag 3 maj 2009

La belleza de este mundo de nuevo

Bloggarkiv

Vill du verkligen veta?

Läsvärt eller sevärt...