HATAR MÄNNISKOR!!!

människor kan verkligen få för sig
att dom kan få göra & tycka vad dom vill..
ÅT HELVETTE ME ALLA!!
HELVETTES JÄVLA SKIT!!!!
d här året blir bara bättre & bättre..

God Jul till er alla!
Feliz navidad a todos!
Merry Christmas to you all!

Jag vet! Förlåt!

Jag har gjort världens dummaste tabbe. Jag bråkade med fel person.

Hade känt på mig under hela veckan att denna helg, som nyss har varit, skulle gå käpp rätt åt helvette!
Vad händer? Allt går Käpp Rätt Åt Helvette!!
Allt man verkligen har försökt att bättra på under en längre tid, blir att man ibland når den gränsen till att visa sina fel rejält.
Är detta ett misstag från den andra parten att vilja ha mig där?
Eller är det jag som borde gå skjuta mig i huvett eller hoppa framför en bro(intern humör)?
Skjuta mig för att jag är dum i huvett och kan inte rätta mig till människors tycke?
Skjuta mig i huvett för att inte andra ska råka ut för mina idiotiska bravader?
Är det rätt?
Är det rätt att jag ska tycka så?
Säkert, för det är inte så att jag inte har gjort något fel. Jag har gjort mycket fel i mitt liv(inget av mina fel är något jag ångrar). Men människor lär sig att leva med det och jag anpassar mig till slut.

Men förlåt... jag är seg när det gäller sådant. Jag kan inte ta konflikter på detta sätt för att jag har aldrig behövt göra det.
Det tar tid att lära sig.
Jag är inte ute efter att folk ska ursäkta mig och vänta på att jag ska lära mig, i alla fall att ha förståelse till att jag är så.

Men ni ska veta det här. Jag VET att jag har gjort en tabbe. JAG VET!
Jag behöver inte få höra det varenda liten millisekund om och om igen. Jag har redan tillräcklig ångest för oss alla att jag psykar ur!
Att jag gör fel!
Det är inte lätt för mig heller!
Jag har lika mycket ångest som att ni hatar mig!
Jag vet! Förlåt!

Årets goda gärning

Jag är så stolt. Stolt över mig för en gång skull.
Jag och vitina har gjort årets goda gärning.

I lördags så bestämde vi att vi skulle ut och visa våra snygga jag ute på stan. Efter en väldigt lyckad kväll, enligt min mening, så började vi bege oss hem för att lägga våra alkoholpåverkade kroppar i säng och sova ruset av oss.
Vi var några stycken som skulle med samma buss och varför inte känna sig trygg bland massa fulla "normisar".
Men efter viss misstolkning och alkoholpåverkade huvuden så försvinner en medlem av vår lilla flock. Kvar sitter de två alfahonorna(jag och vitina =P) och fnyser lite åt var sitt håll till alla små "normisar" som påpekar ens utseende. Alfahonor som vi är kan vi enkelt använda oss av härskartekninkerna och ignorerar dessa saker. Så vi sitter snällt och kallpratar som aldrig förr och väntar tills de här nissarna hoppar av bussen. Nu, nu kan vi andas och slipper ordbajsa massor som ingen av oss egentligen kommer ihåg (hoppas jag). Under vår stora lycka att dom hoppar av så hör man en igenkännande låt i bakgrunden som båda lägger märke till.

- Fan, det är ju den låten, den är djävla grym du, säger Vitina glatt.
- Mjo, tycker jag också. Vem är det som har den? frågar jag nyfiken som jag är.

Båda våra kloka huvuden vänds och ser till vår stora förvåning att det som låter är en mobil som ligger borttappad och helt övergiven på golvet.

Vitina skriker frustrerat: - Gå och svara!

Jag slänger mig ner på golvet och räddar den stackars mobilen till ett ensamt öde hos någon främlings ficka. Snälla som vi är sätter vi oss i ägarens position om att ha sin mobil på vift och skickar ett snällt medelande till den som hade ringt. Skickar såklart ett mess där vi säger att vi har hittat mobilen och vill återförena den med ägaren. Strax efter att messet skickades så får vi ett väldigt tacksamt svar för vår goda gärning.
Vi bestämmer träff dagen efter i vår mysiga söderorts centrum och återförenar mobil med husse.
Mina damer och herrar, vilken känsla ska jag säga er att se husses reaktion och nästan se en liten tår av tacksamhet i hans öga för att vi har återförenat kärleksparet.
Efter den fina återföreningen går vi åt var sitt håll och Vitina säger glatt:

- Nu har vi gjort vår "årets goda gärning". Nu kan vi vara elaka resten av året.

Ska jag inte vara stolt eller vad. Gillar mig en gnutta mer nu.
Vi är snälla... egentligen.

Tribute

Jag känner en sak för en person som
jag aldrig känt förut.
Ett pirr i magen.
Känt ett pirr i magen innan men inte som nu.

Har ni aldrig känt att det gör ont att vara utan någon, att det gör ont fysiskt?
Jag känner det..
Att ni känner en klump i bröstet som trycker hårdare och hårdare för varje gång ni säger hejdå till varandra?
Jag känner den klumpen..

Hur kan någon göra så att du får ont fysiskt
utan att denne rör dig?
Jag tror jag har en sjukdom..

Missförstå mig inte. Jag är lycklig.
Skulle inte kunna leva utan den klumpen.
Denna person är min sol, min måne.. mitt allt.

Det hänger en ros på väggen över min säng.
Den påminner mig om den kvällen jag träffade dig. Påminner mig om säkerheten jag kände.
Säkerheten att du skulle älska mig mer än andra.
Älska mig för att jag är speciell för dig.
Speciell som ingen annan tycker.
Ingen älskar dig mer för det än jag.

Brukar få frågan: -Vad har jag gjort för att förtjäna dig?
Det är så enkelt. Du älskar mig.
Jag säger det igen, du älskar mig.
Du får mig att flyga bland moln utan behov av vingar.

Jag känner en sak för en person som
jag aldrig känt förut.
Ett pirr i magen.
Känt ett pirr i magen innan men inte som nu.

Studier

Som första inlägg på denna blogg tänkte jag klaga lite på studier. Kanske lite negativt att börja klaga på något som första inlägg men det behövs. Jag ser det här som terapi, jag är patienten och ni som läser är mina psykologer som håller käften istället för att försöka få ut alla min hemligheter.
Det känns bra. Tror jag. Vi får se.

Men i alla fall, studier.
Jag hoppade av gymnasiet för kanske tre-fyra år sen (vem vill räkna ordentligt) och kom på den bra idé att ta upp studierna i augusti det här året. Nu känns det som den värsta idéen jag någonsin har haft. Herregud (tror inte på gud egentligen men det är ett bra uttryck) , hur kan man utsätta sig för sånt här plågeri frivilligt! De utför bara laglig plågeri för fan! Att sätta sig i ett klassrum en timma i taget, ibland två, och lyssna på den ena inkompetenta lärare efter den andra.
Kallar dem för inkompetenta för att de inte har lärarutbildning som alla andra lärare har. Utan dom har bara specialiserat sig på just det ämnet som dom gillar och råkade hamna just på min skola. Det är då en folkhögskola och de har inte samma regler på saker och ting som andra skolor har jag märkt. Även när det gäller studiesättet så är det inte samma regler.
Alla folkhögskolor verkar ha egna påhittade regler och kör sitt eget race.

Jag erkänner, jag har haft problem med skolan sen sjuan i högstadiet men ändå det är lika hemskt som det alltid har varit.
Min lärare frågade mig på en datalektion varför jag inte gjorde mina uppgifter, jag svarade att jag inte klarar av att sitta i ett klassrum i mer än en kvart i taget. Annars blir jag jag djävligt trött på allt och alla.
-Varför är det så och vad kan vi göra åt saken, frågar han pedagogisk som han är.
-Jag vet inte, har alltid haft problem med klassrum och lärare, svarar jag med ett inte medvetet ont smile.
Då märks det bekymmer och nästan lite rädsla i hans ansiktsuttryck när han säger "ok" och rullar iväg på sin kontorsstol för att trakasera nästa elev.
Så här kan det vara flera gånger i veckan och jag får samma frågor varje gång, lite om formulerade men min lärare får alltid samma uttryck i ansiktet med lite mera rädsla för varje svar jag ger.

Det är säkert bara fel på mig men jag jobbar hellre på ett slaktarhus, trots att jag hatar kött, än att sitta i en timma, ibland två, och lyssna på den ena inkompetenta lärare efter den andra.

Tack för att ni lyssnar eller läser kanske.
Peace out! och så några hiphopiga handgester.......

Nati