it's gone

getting crazy with these questions
lurking around in my head not letting me sleep
just let me know
give me the correct answers
please set me free from your closet of manipulation

i’m taking my chances
it’s gone and it’s never coming back to me
it’s gone
it’s gone
it’s gone

So freaking happy!

it just gets better for every freaking day

so freaking happy i am, i am

SO FREAKING HAPPY!!

the sun is shining and i'm freaking happy

the summer is here and i'm freaking happy!

love is in the air and i'm SO FREAKING HAPPY!!!

FUCK!

samma jävla korsning!

jag sitter i samma djävla korsning

livet har tendensen att ta samma djävla väg
till samma djävla korsning

denna gång är det inte mitt val
jag satte mig inte i denna djävla korsning jag själv
första gången med tvång

men denna gång tar jag den väg som jag får
jag skiter i att ens försöka bestämma för en väg själv

jag sitter i samma djävla korsning än en gång

i'm getting to tired for this

it's getting to hard

i'm getting to tired for this

it's fading to fast

i'm getting to tired for this

en kort novell för den som orkar...

Henrietta - Life of the Living Lamb

----------------------------------------------------------------

Henrietta lutar sig lätt mot räcket vid trappan i ett försök att stå rakt och se nykter ut när polisen åker förbi. Han har ingen aning om hur han har hamnat där. Han har suttit i Hajmolas lägenhet i flera dar och skjutit, snortat, rökt och proppat i sig allt han kunde hitta för att få den där känslan att försvinna. Minnet av vad han tog sist finns inte att hitta längre.

Henrietta börjar få tillbaka kontrollen på sina ben efter ett tag av kämpande med räcket och drar sakta med sig benen ner till parken.

Ullen på kroppen har korkat ihop sig till något som liknar håret på dem som sitter längs med stentrappan nere i parken och lyssnar på sin reggae och skriker ”Ganja man” efter honom. Henrietta sneglar åt deras håll samtidigt som han skyndar sig och tänker ”Ben, svik mig inte nu!”.

Usch! Han känner hur smulorna i ullen letar sig ner till huden för varje steg han tar. Det kliar som satan. Han har inte tvättat sig på flera veckor. Tror han. Han har ingen aning längre. Det gör ändå ingen nytta att tvätta sig, den smutsiga känslan försvinner inte oavsett hur många kokheta duschar han tar.

Henrietta har nog aldrig känt att han behöver duscha oavsett. Det finns inga minnen där han har fått höra från sin mor eller far att han måste duscha för att smuts är inget fint, något dåligt och ohygieniskt. Dem har nog aldrig varit såna fåräldrar som dem där lyckliga familjerna man kan se på tv-serie som tar glatt hand om sina barn trots alla motgångar. Han har inte varit den där duktiga sonen som lär sig av sina misstag heller för den delen, så det jämnar väl ut sig till slut. Han var alltid den där grabben som osynligt gick genom korridorerna på skolan och aldrig vågade säga ett pip i önskan att synas. Det fanns dock alltid den som skulle putta in han i skåpet med jämna mellanrum när lärarna tittade bort. Det var två saker som gjorde till att han aldrig fick vara med dem andra kidsen. Han var ett lamm och hette Henrietta. Det kan ju inte båda gott för en bra uppväxt någonstans.

Hans fåräldrar döpte honom till Henrietta i tron att han var en hona. Vart eftersom åren gick fick dem fler och fler ledtrådar till att hona var han ju inte. I brist på tid och ork gick dem aldrig till skattemyndigheten och rättade till det. ”Det är ju bara ett namn…”, sa Mamma-Får varje gång han kom hem gråtandes från skolan. Det är ju bara ett namn. Så var det ju, eller?

Henrietta drar sig till slut fram till Hajmolas port. Han tar ett djup andetag innan han sätter sin darrande hand på porthandtaget och drar upp dörren med alldeles för mycket kraft så att den slår tillbaka emot benklovarna bak. Fan! Nu värker det ännu mer än vad det gjorde innan. Hajmola bor på fjärde våningen, utan hiss. Det är riktigt jobbigt när det ska vara svårt. Henrietta kämpar sig upp och plingar lätt på i hopp om att Hajmola inte hör med musiken. Musiken dör. Dörren öppnas i ett snabbt slag och ut slängs en blond pojke, inte mer än femton tipsar Henrietta på. ”Stick! Och du inte våga tillbaka innan du mina pengar har med dig, BITCH!”. Pojken slår huvudet i stengolvet och drar ur sig ett högt stön. Han tittar på Henrietta med skräck och ett tyst skrik på hjälp när han stapplar ner för trappan. ”Oj, nämen. Nu det passar å komma, va? Kom in fan!”. Henrietta går in tyst och sätter sig på soffan i vardagsrummet som har sett sina bättre dar. ”Fan du har varit, va? Du försvinna när jag komma med kund. Du fatta du inte kan låta kund vänta! SVARA MIG!” Henrietta höjer huvudet och får en smäll. Han viker sig ner på golvet av slaget. Hajmolas telefon piper och han går in i köket och pratar i något främmande språk. Henrietta har aldrig förstått från vilket land han kommer ifrån. Inte för att han vill veta, men ändå.

Han lärde känna Hajmola när Henrietta precis hade hoppat av gymnasiet. Tanken att gå kvar fanns inte i hans värld. Tanken att gå hem fanns inte heller. Han kunde sitta varje dag i timmar i någon park och titta på alla människor som gick förbi och drömde om hur hans liv skulle vara om han hade fötts till människa. Skulle det vara så enkelt som deras liv?

Henrietta hade aldrig haft svårt att klara sig själv, med såna fåräldrar som han hade så.

Det gick ett par veckor av kontainer-rotande efter mat som han träffade Hajmola. Hajmola kunde lova honom snabba pengar för inte mycket jobb alls. Henrietta var ju minderåring och ett lamm. Vem skulle ta emot honom som arbetstagare.

Han följde med honom till hans lägenhet och fick all information om det så kallade jobbet. Hajmola tjänade sina pengar på en verksamhet som riktade in sig på människor med en sexuell avvikelse, parafili, som han fint kallade det för. För Henrietta blev det Zoofiler. Henrietta kunde inte förstå hur han kunde veta alla dessa svåra ord trots att han inte kunde bra svenska alls nästan. Det var knappt så han förstod vad han menade ibland. På ett enklare sätt skulle han sälja sin kropp till människor som känner en sexuell attraktion till djur. Alltså djursex. Djursex var ett helt nytt fenomen för Henrietta, men pengar som pengar. Han var ju trots allt ett lamm och kunde visa en fri vilja.

Hajmola kommer tillbaka in i vardagsrummet och klappar lätt på Henriettas ulliga huvud medan han ligger på golvet. ”Nu, du gå göra dig snygg, ok? Kund komma snart. Han vilja ha dig ren”. Henrietta ställer sitt upp trots smärtan som strömmar genom kroppen och går snyggar till sig. Inte för mycket bara. Han vill inte komma till det läget där han önskar att vattnet kunde skålla bort hans hud för att göra honom ren.

Tiden går fort till att det plingar på dörren. Henrietta ryser trots att det är 25 grader varmt inne i lägenheten.

En två meter lång gånger två meter bred gammal man vaggar nervöst in i hallen. Henrietta vet rutinen nu. Han sätter en bjällra runt halsen och sätter sig på soffan. Den gamla mannen räcker blint en bunt hundralappar till Hajmola medan han stirrar upptänd på Henrietta. Hajmola slår ett smil och nickar. ”Du å lamm, 1 time. Förståt?”. Mannen vinkar ett ja och vaggar fram till Henrietta medan Hajmola tar sin hatt och går. Mannen sätter sig bredvid Henrietta och sätter sin hand på hans knä. Henrietta ryser än en gång. Han vet rutinen nu. Det är bara att ställa sig på alla fyra och kräma ur sig ett ”bää” för varje skjut han känner bakifrån.

Mannens stön dämpas knappt av bjällrans klang. Det låter inte alls som i alla julsånger med de glada bjällror och barn som sjunger i bakgrunden. Det här är något annat. Det är inte lika mycket glädje i det. Bara tankar och minnen av självmord och avsky.

Mannen skjuter på hårt en sista gång innan han stönar ur sig ett högt ”ÅÅÅH” och rycker i kroppen en stund efter. Han kramar Henrietta hårt med en nöjd pust medan han smeker hans mage och kysser hans nacke. Henrietta har ingen ork kvar. Han känner hur avskyn och illamåendet kommer. Han hoppar snabbt ifrån mannen in till toaletten, ställer sig vid badkaret och vräker ur sig luft och galla. Det fanns inget där. Bara luft och galla. Fan! Han är inget längre.

Henrietta stannar inne i badrummet resten av timmen. Den gamla mannen knackar lite lätt mot dörren strax innan timman tar slut. Henrietta slänger sig mot handtaget i skräck om att han inte hade låst efter sig och håller emot. Han hade låst. Mannen klär på sig utan ett ljud till Henrietta och går. Han är nöjd med det han fick.

Hajmola vinglar in i hallen i samma veva som mannen går ut och skriker efter Henrietta och lämnar samtidigt dörren öppen efter sig. Något som han aldrig gör. Henrietta ska sitta i den där lägenheten alla dagens timmar. Han måste vara full, den djäveln. Henrietta går ut ur badrummet och sätter sig i soffan igen. Den där jävla soffan! Den där jävla äckliga soffan!

Hajmola höjer handen för att ge Henrietta ännu en smäll innan han hejdar sig för att mobilen piper. Den där jävla telefonen! Hajmola tar upp den och går som vanligt ut i köket och ringer tillbaka till nästa kund. Henrietta ser dörren stå vidöppen ut till trappen. Han tar sin chans igen som alla andra gånger och springer för livet ut ur lägenheten. Den här gången får han inte gå tillbaka. Han springer. I sin fulla skräck att Hajmola är efter honom kommer han bort sig. Han har hamnat vid den där trappan igen. Hur hamnade han här? Henrietta lutar sig mot samma räcke som gången innan och faller sakta mot marken. Han håller om sig och känner ett stick bland ullen vid magen. Han rotar och hittar en sil. ”Räddaren i nöden”. Han skjuter den snabbt i armen innan någon kan tänkas komma. Han försvinner i ett dis. ”Äntligen…”

Maj-Björn går ut från sin port och ser ett lamm ligga på trappan längre bort. ”Herregud, är den död?”. Hon går fram och petar lite. Den rör sig. Maj-Björn känner sorgen komma över henne när lammet mumlar något om någon Hajmola eller något liknande. Hon tar tag i hans arm och lägger armen om hennes nacke för att ge han stöd. Hon bär honom upp till sin lägenhet.

Dagar går och Henrietta vaknar av doftljus och ett rum som skulle passa in i dem där inrednings tidningar som Mor-Får brukade få med posten när han var liten.

En ung tjej kommer in i vardagsrummet där han legat. ”Du har vaknat. Mår du bättre?”. Henrietta ställer sig snabbt och laddar för att börja springa igen. Det svartnar och han faller tillbaka ner i soffan. ”Ta det lugnt. Du är inte stark nog än grabben”. Grabben? Vem är hon att kalla Henrietta för grabben. Den här tjejen ser inte ut att vara mer än femton. Grabben, tss, snälla lilla.

Tjejen kommer med en kopp av buljong vatten. Sånt brukade han se dem föräldrar på dem där tv-serierna göra när deras ungar var sjuka. Vem är hon? Vad är hon ute efter?

Efter en lång stund av pinsam tystnad börjar tjejen förklara hur han hamnade där. Henrietta sitter tyst och slurpar i sig buljongen med jämna mellanrum. Tjejen berättar att hon heter Maj-Björn och att hon såg honom ligga på trappan och kände någon slags moderkänsla när hon hade sett honom ligga där. Hon fortsatte berätta om hur galen han har varit under dem här dagarna för att han inte har fått sin sil. Hur han har skitit mitt på vardagsrummet för att han inte fick gå ut. Hur han hade kastat maten i ansiktet på henne. Hur han hade spytt på soffan och spridit ut det på väggarna medan han babblade om ”... ser du inte äcklet, det kommer in annars, vi måste stoppa det!” och mer. Henrietta sitter tyst. Han känner hur ångesten kommer över honom för varje sak hon nämner, men inget han kommer ihåg. Allt är förträngt och glömt nu. Henrietta brister ut i gråt och faller i hennes famn. Hon klappar honom varsamt som en mamma till sitt barn. Dem somnar.

Det har gått ett par månader sen Henrietta vaknade i Maj-Björns vardagsrum. Han mår bättre nu. Han har aldrig mått bättre. Maj-Björn, räddaren i nöden. Hon har hjälpt honom med allt från mat till att vara hans psykolog. Maj-Björn hade studerat psykologi på högskolan. Hon visste att det kanske inte var så bra att hon själv skulle spela psykolog men Henrietta tyckte det var bäst så. Hon visste ju redan så mycket.

Henrietta fick ett jobb. Han jobbar som diskare på en restaurang där Maj-Björn känner ägaren. Han fick jobbet där han inte behöver synas. Att servera lammbringa med balsamicosås och ha ett riktigt lamm stå ute och ta emot serveringar kanske inte ser så speciellt bra ut.

Han tog det bra. Chefen var helt okej förutom att han alltid fick skäll för att toalettrullar hade försvunnit från städskåpet. Henrietta visste knappt var städskåpet låg. Han stod fint och tog emot allt som chefen tyckte att han var.

Efter ett par veckor fick han skäll för varje sak som hände utan att förövaren sattes dit. Efter det blev det ifall han stod fel eller satt på fel pall ute i personalrummet.

Välkommen tillbaka till tonåren Henrietta! Vad tycks? Du får väl kärlek här också. Sluta tramsa, det här är väl inget. Fortsätt jobba nu. ”Fan.”

Det var soligt ute idag. Henrietta var på väg till jobbet när han kom på sig själv stå helt paralyserad hörnet innan restaurangens mäktiga skyltning. ”ÖPPET” Stod det stort och rött med fet och kursiv text som ägaren säkert hade hittat i någon word-dokument någonstans.Han var redan en halvtimme försenad. Vem bryr sig ändå.

Henrietta står där en stund till innan han vänder och går. Han går inte tillbaka dit.

Maj-Björn brukar oftast vara hemma när Henrietta kommer hem från jobbet. Det blev en förvåning när han satt på vardagsrumssoffan och åt på kakdeg som dem skulle ha till fredagsmyset. ”Vad gör du hemma redan? Har du varit på jobbet idag? Är du sjuk?” Maj-Björn väller honom med frågor och han sitter kvar och äter på kakdegen utan att säga något. Hon slutar fråga.

Henrietta sitter på den där soffan dag ut och dag in nu för tiden. Orken att göra något finns inte kvar. Allt har blivit mörkt och dystert igen. Känslan att vara smutsig har kommit tillbaka och den renas inte hur varmt vattnet än blir. Tankar från tiden med Hajmola och fåräldrarna som aldrig förstod och skolan som inte såg han och… Det blir för mycket bara. Så enkelt är det. Fan!

Maj-Björn får aldrig kontakten tillbaka som dem hade. Hon säger hejdå så omtänksamt som hon kan varje dag innan hon går till jobbet och hoppas på en respons. Inget. Henrietta är död. Inombords. Igen.

Det står en kastrull med vatten på spisen och en öppen påse pasta bredvid. Maj-Björn oroar sig för att han inte äter längre. Vad omtänksamt. Orken finns dock inte kvar till det heller. Koka pasta? Det tar för lång tid. Det har han inte.

Det har gått ett år sen Henrietta vaknade i Maj-Björns vardagsrum. Maj-Björn är på jobbet och Henrietta sitter på samma plats på vardagsrumssoffan som alla andra dagar.

Han vaknar upp ur en dvala av känslor som han har varit i dem sista månaderna. ”Fan håller jag på med?” Henrietta ställer sig upp, skakar av sig dvalan och går till garderoben där hans saker finns. Saker som Maj-Björn har betalat. Presenter som hon har tagit med sig när hon har gått förbi ett butiksfönster och sett något som han kanske skulle gilla men aldrig fick något tack för. Krims krams, inget mer, men med mycket hjärta bakom. ”Inget är ju mitt. Egentligen.” Han stänger till och ryser. Han har förstått hur mycket hon faktiskt bryr sig om honom. En omtänksamhet som han inte kan ge henne tillbaka. Han vet inte hur man gör.

Henrietta rotar bland spritskåpen och hittar en oöppnad vodkaflaska. Explorer Vodka. Flaskan som blev över från hennes inflyttningsfest flera år sen. Han stoppar in den bland ullen på ryggen. Flaskan känns hård och kall mot huden. Den ska snart svepas ändå.

Maj-Björn har en vana att lämna tre hundra lappar på hallbordet ifall han skulle få fall att gå ut och handla. Det fick han aldrig. Han stoppar ner dem i ullfickan, dem var ju till honon trots allt. Han tar ett steg mot dörren men hejdar sig när han ser ett foto på dem två när dem var på Skansen. En parkväktare kom fram till Maj-Björn den gången och skällde ut henne för att hon inte fick släppa ut lammen från stallen. Parkväktaren började skrika förskräckt när han såg att Henrietta faktiskt gick på två ben och slickade lätt på en mjukglass. Det var en bra dag.

Henrietta tar bilden med sig när han går ut genom dörren. Han låser dörren med fem onödiga lås för säkerhet, slänger ner nycklarna genom postluckan och går ner. Tre trappor, sen porten. Solen sticker i ögonen när han kommer ut. Portdörren slår hårt till bakom honom men han reagerar inte. Han står där, helt stilla. Tittar sig omkring. Tittar upp mot lägenheten. Han tar ett djupt andetag innan han börjar gå. Han tittar inte tillbaka. Inte den här gången. Han går.

AAAAARRRRRGGGGHHHH!!!!

La belleza de este mundo de nuevo

como no
en tanto vivir esperándote
como no vivir esperando que llegues de nuevo
como todos los otros momentos

cada día hay una cuota que hay que pagar
cada día hay que buscar una crisis mental
el despertad de nuestras mentes provoca revolución

toma el control de tu vida
solo es un comercio del mundo grande
sin saber
provocara revolución
toma el control de tu vida
tendrá la resolución de verdad

solo a pasado un tiempo

mi corazón agradezera lo que me has dado
es alegría tan grande
desde que aprendí a amarte
como una niña me abrigaste

en tu mirada yo veo estrellas
el todo poderoso me decía
que con el viento me llevaba junto a ti
al final un poder mas mayor nos une
ahora sigue con tu sueño
sin mi...


lånat från ett par låtar...

it means something...

Hey... oooh...
Sheets of empty canvas, untouched sheets of clay
Were laid spread out before me as her body once did.
All five horizons revolved around her soul
As the earth to the sun
Now the air I tasted and breathed has taken a turn

Ooh, and all I taught her was everything
Ooh, I know she gave me all that she wore
And now my bitter hands chafe beneath the clouds
Of what was everything.
Oh, the pictures have all been washed in black, tattooed everything...

I take a walk outside
I'm surrounded by some kids at play
I can feel their laughter, so why do I sear?
Oh, and twisted thoughts that spin round my head
I'm spinning, oh, I'm spinning
How quick the sun can drop away

And now my bitter hands cradle broken glass
Of what was everything?
All the pictures have all been washed in black, tattooed everything...

All the love gone bad turned my world to black
Tattooed all I see, all that I am, all I'll be... yeah...
Uh huh... uh huh... ooh...

I know someday you'll have a beautiful life,
I know you'll be a sun in somebody else's sky, but why
Why, why can't it be, can't it be mine

Aah... uuh..

Too doo doo too, too doo doo [many times until fade]

Bottoms Hell

tired of sitting
waiting to see
i’m waiting for the sun to appear

i know you’ve heard of me
i refuse to accept your petty

i’m in bottoms hell
i’m the only one that doesn’t know

what if i became a martyr
make you feel the pain and misery i’ve felt
let you fight for a pointless cause
just because you need a pointless reason for your actions

i know you’ve seen me
i don’t need your validation

i’m in bottoms hell
i’m the only one that doesn’t know

i’ve started a cult
you are my first disciple
does it make you feel important

don’t even bother feeling mighty
you all going to die before me
it’s for a great cause
you’re safe with me

i know you’ve felt me
i don’t need your pat on the back

i’m in bottoms hell
i’m the only one that doesn’t know

The man who stopped at nothing....

Tidigare idag va jag hemma hos en god vän till mig.
Satt på hennes balkong och välkomnade det fina vädret med ett glas saft, tjatter och cigg.

Vi började prata om stalkers efter att hon hade fått ett par ganska obehagliga mail från en nisse.
Både hon och jag har hamnat i situationer där man har fått lite skrämmande mail eller sms från olika "män". Där det har stått diverse saker som visar stora likheter med just stalkers.
Frågorna som vi båda fick, är hur fasiken dessa människor fungerar?
Hur fan kan dessa personer tro, att genom ett fint detaljerat "fetisch" mail eller sms, att vi kommer vilja ha någon som helt kontakt med dem?
Är det något verkligt fel med dessa människor eller är det vi (som min vän så fint uttryckte sig) som går runt med "STALKA MIG" på pannan?

Det min vän har fått vara med om nu är dock inget i närheten av vad jag har vart med om. Hennes situation är helt klart värre.
Denna människa (stalkern) är inte frisk.
Det sättet denna människa har uttryckt sig är skrämmande. Denna människa har fått för sig att det finns en chans att dem två någon gång skulle ha en relation. En relation som bygger på, som han finkänsligt uttryckte sig, "bara vänskap" om hon nu skulle vilja ha en relation med honom. Men mellan raderna uttrycker han sig inte lika vänskaplig. Det han klart är ute efter är annat än vänskap.
Han har skrivit hur han har hållit koll på henne på olika sätt och på olika events. Att hon har blivit någon slags fetish för honom. Att han nödvändigtvis inte är ute efter hennes *pip*.
Något som jag tror är en stor varningssignal för en sjuk människa.
Något som jag tror att vem som helst skulle bli riktigt skrämd av.

Det har ingen som helst betydelse om han nu skulle vara ung eller gammal, snygg eller ful, charmig eller sliskig. Det sättet denna människa har uttryckt sig på är inte ok på något sätt. Ingen frisk människa beter sig på detta sätt. Har man någon slags fascination för en person, så säger man inte till människan att man i princip stalkar den. Ingen frisk människa får för sig att man har någon slags relation med någon annan utan att man har det. Utan att dem ens har sagt ett enda ord till varandra.

Hur ska man nu ta hand om dessa problem? Speciellt när dessa "stalkers" bor nära en. Hur ska man då kunna undvika dessa människor och deras överdrivna fascination?
Vilka åtgärder ska man ta för att försöka få den här "människan" att sluta höra av sig eller sluta tänka på en helt och hållet?
De flesta skulle nog säga att man ska kontakta polisen. Men hur mycket bevis behövs eller hur långt måste det gå för att polisen ska tycka att det är ett viktigt ärende.
Som han själv har skrivit så är det en fascination för henne han har. En fetisch. Han har själv sagt att han har en psykisk sjukdom, att det kanske är det som gör att han fascineras så mycket av henne. Men han har inte gjort någon fysisk skada, än. Bara psykisk skada, så som obehag och näst intill rädsla för att finnas eller synas i närheten av var man bor.

Eftersom han tydligen har koll på vilka som är hennes vänner och respektive, så hoppas jag verkligen att denna människa har någon koll på min blogg. Att han ser det här och får sig en bra koll på att det han gör är riktigt obehagligt och fel.
Att han slutar.

jobb....

aaahh!!!
snälla kom nån och rädda mig
sitter här och längtar tills dessa fem timmar ska gå
längtar tills jag sitter hemma på min säng och förbereder mig för att sova
sitter här och önskar att stället ska sprängas i luften så jag slipper komma hit
sitta här i ändlösa timmar framför datorn
kanske nån gång kolla att toaletterna är rena och har allt som behövs
kanske nån gång kolla tvätten
kanske nån gång då någon behöver hjälp med något
kanske nån gång då någon vill komma och prata med en om inget
sitter här och lyssnar på rockklassiker och nån gång snegla på tv:n med färre kanaler än man önskar
väntar på att timmarna ska gå så att man kan sätta sig och äta
inte för tidigt för då finns det inget annat att göra
inte för sent för då mår jag inge bra
väntar på att tvätten ska torka klart så att jag kan ställa mig och vika
att det kommer till det läget att vika tvätt är det roligaste här
för då kan jag fly en liten stund
men fasar varje gång jag viker att det inte kommer finnas något annat att göra
att vika tvätt toppar händelserna denna dag
tragisk eller vad
hjälp mig någon

small things that i love about you

I love your clear blue eyes,
the way they sparkle whenever they're happy
the way they get red and teary whenever they're sad

I love that you have to wash your mouth whenever you take a sip of Coke

I love that you curve your feet whenever you play the guitar

I love that you have dark hair with blue eyes

I love that you can never let people listen to a whole song before you find another one they just have to listen to

I love that you carried me up the stairs when i was to sick to go up myself

I love the way you take care of me

I love that you talk in your sleep

I love that you have a sick humor

I love that you get scared every time I say that I have to go to the doctor

I love that there's too much that I love about you that I ache every time I leave you
there's so much that I can never end telling you what all those things are

Most importantly, I love that you love me
that you love me as much as I want you to love me
that you love me as much as I love you

I love you more than every living thing I know
I love you that much that I would do anything for you
I love you that much that I want to spend every minute with you
I love you that much that I don't want to go to sleep or wake up without you

I hope that you now understand how much I really love you
I'm sorry I can't say it to you everyday

I love you, never forget that

There's no place like home

I'm seeing the yellow brick road
Leading me to a place that feels like home
I see the grass turning greener
and all the trees are whispering me to stay

Making a wish for tomorrow's daylight
Chasing a dream when I'm already in it

In case of emergency

In case of emergency brake the glass
Women and children first
Isn't it so?

Save yourself from the burning building
We'll meet outside if I get out in time

I proudly present

Be that proud of yourself
Be that proud to say that you're better than me

Sorry to know that you'll never see what i would do for you
Maybe you didn't want to know after all

Hope the best for you anyways
Good luck
Be happy

Stupidity

It's been chasing me for to long now
I can't run away
It's taking me down piece by piece

I'm leaving my resignation

It has all been thrown away by you only
I don't know what to give anymore
I've given all my power to you
You're the one to decide
Please take all of this agony away
Throw it away and let me forget about it

Are you happy now
Are you happy about your final resolution
I hope you're happy

Just forget about it
It's done
Your wish is my command

Pro_Anorexia

Det här är ingen text FÖR Pro-Ana. Jag skriver endast om vad jag själv har på dessa hemsidor, du avgör själv vad du tycker.

Pro-Anorexia (Pro-Ana, även kallad för Ana) har anammats av många flickor, dels av min åsikt som en slags ursäkt att kalla sin ”sjukdom” för ett val av livsstil. En vägran att bli ”fet” och ”äcklig”, ord som ofta förekommer i de hemsidor jag undersökt.
Pro-Ana är enligt dessa människor ett val du gör själv till att inte äta alls eller så lite som möjligt för att det sociala matkonceptet har blivit att äta så mycket producerad mat som möjligt. Konceptet att äta snabbt och enkelt för stressen som människor idag blir påmind om varje sekund i sitt liv.

Dessa flickor och ibland pojkar, ställer sig med argumenten att dem lever sunt. Att det är bättre för hälsan att inte äta. Dem sätter detta extremt smala kroppsideal som finns i dagens samhälle som sitt största mål i livet. Någonting som dem tänker utföra till döden.
Har läst många bloggar och sidor som talar för detta ämne och jag chockas varje gång av hur öppna de faktiskt är om att dem inte äter något alls.
Vissa flickor, tjejer, kvinnor oavsett ålder skriver om hur mycket dem hatar sig själva för att dem just den dagen hade ätit en ruta choklad (http://community.livejournal.com/proanorexia/ - forum; engelska). Något som dem flesta, tror jag, tycker att det är något man ger sig själv i glädje.
Det som dock skrivs mycket om i dessa sidor är hur du kan utföra ditt val att leva med anorexia utan att skada din kropp för mycket (http://www.fading-obsession.com/mainsite.php - pro-ana hemsida; engelska, http://www.houseofthin.com/welcome.php - pro-ana hemsida; engelska, http://www.infoom.se/mysite/index.php?user=3747 – pro-ana hemsida; svenska, http://medlem.spray.se/cyborgs/proana.htm - pro-ana hemsida; svenska). Men även hur du ska göra för att gömma det från familj, vänner och din läkare.

Dessa sidor uppmuntrar till att du ska bli så smal som möjligt till varje pris. De har även det s.k. ”thinspiration”, där det sätts upp extrema bilder för att du ska bli inspirerad att bli smalare och inte äta.

Är detta ett verkligt val av dem själva eller är det bara själva ”sjukdomen” (skriver inom citattecken för att dem själva inte tar det som en sjukdom) som talar och gör så att dem glorifierar att du ska bli sjukligt smal. Att du ska sträva till att skada dig själv, frivilligt.

Frågan kan tas ännu längre, om medias påverkan på dessa flickor. Att denna tankesätt kommer från media och inget annat. Att media med all dess påtvingade reklam om att man som tjej ska vara smal gör att deras sinne tar emot detta som något som är helt accepterat.
Kan media verkligen anklagas för något som en människa med egen vilja har hand om.

Media skickar ut bilder och reklam i mängder varje minut där de berättar om hur ”stjärnor” gör för att gå ner i vikt. Nyckelordet i deras reklam är oftast ”snabbt” och ”flera kilon”. ”Så går du ner flera kilon snabbt”. ”Så blev hon smal igen”.
Alla dessa stjärnor, som även dem strävar till att bli smala för foton och diverse, går upp och ner i vikt med extrema bantningar. Bantningar som många läkare har gått ut med att det kan vara livsfarliga att praktisera.
Mode som är en stor del av samhället, där människor strävar efter att klä sig i det klädesplagget som just nu är inne, bidrar även det mycket till detta ideal. Extremt smala modeller i varje klädeskampanj, i varje reklam. Det ger en bild av att för att klädesplagget ser bäst ut ifall du är så smal som möjligt.
Hur mycket mer kommer media att påverka ungdomen och vuxna till extrema förhållanden. Kvinnoidealen har genom alla år ändrats från epok till epok. Men detta smala ideal har varat längst. Hur långt ska det gå för att media ska ändra på sin version av ett bra kroppsideal.

I'm sick

I want to live in a illusion
the illusion of everything great

It's all going in slow motion
Press the fast forward button
Fast forward me to the sparkling evening

Thinking I'm whithering away inside
Each organ, shutting down day after day
Standing in line to jump of
Fall down to the bottom to a normal start

Something different

Happy Birthday to me

Happy Birthday to me

gull

saknar den tiden då kärlek va en puss på kinden
saknar den tiden då det pirrade i magen av att bara hålla handen
saknar den tiden då allt var så enkelt och oskyldigt
saknar den tiden då allt sågs som en illusion
saknar den tiden då verkligheten inte fanns i min värld
saknar den tiden då jag var orörd

Double standards

You dare to judge me
Me who has the upper hand
safely locked away for no one to see

Take this judgment and reflect it back
Don't you see your own reflection
Do you see yourself intact

I'm chasing these shadows away
Only for you it's taking all
See that you are making me stay

It's me

Am I chasing a dream that everyone else wants me to chase
I can't take this feeling worthless for you all
It's me its all about
You don't have anything to do with it
It's me its all about
I have to let myself remember
it's me its all about

Crap vs. crap

You're taunting me with your self-deception
All of it for your own pleasure
Chasing me further and further in to those black woods
Just waiting for me to trip and hurt myself
I can't see my way back to civilization
Can't find that special place again

It's gone and lost its way back to me
Hoping it won't come back
I can't take the loosing my head for you again
It's making scars that just won't heal

I want a blank marbled paper so I can write my own happy ending to this fairytale
"...and they lived happily ever after"
No, "...and SHE lived happily ever after"
Does it sound better that way
Does it make you fell better
I can't tell anymore

It's gone and lost its way back to me
I can't take the loosing my head for you again

Mary-Go-Round

I'm stuck in a world of commotion
Twirling around in a circle,
getting nowhere in your so called Mary-Go-Round
Everything is in a blur not letting me see the horizon
I can barely see you
Are you helping me to get of or are you just letting me sit here on this happy colored horse?
Should I jump to the next one?
It has different happy colors
Do you assure me that it'll just keep going on this motion of a circle

Ehm what?!

Don't know where I'm heading
Don't know when I have to stop
Heading for something dangerous which I don't know if I'm capable of
Tell me you'll save me from the fears of the depth of fury

I'm lost in a world of confusion

Nytt år

Japp, då var det dags för det nya året. 2009!
Förra året var ju inte det bästa av alla år, som dem flesta jag känner vet om. Trots alla hinder och problem som jag lyckades falla in i, tog jag mig igenom dem och blev lite mognare och lite visare.

Detta nyårsfirande var nog en av dem bästa kvällarna i mitt festande liv. Tog mig hem till Seb, med Markus vid min sida, i hans lyxiga och alltid lika trevliga lya vid Hammarby. Där väntade vi och ett par bra vänner in tolvslaget för det nya året. Riktigt trevligt hade vi med dricka för massor och singstar med ABBA-mix. Efter ett par händelser med mickarna och toalett "besök" tog vi oss alla ut till Harry B James som då stängde kl.5 istället för det vanliga 3. Vi gick dit tillsammans allihopa med spreds snabbt åt vart sitt håll. Jävligt roligt faktiskt. Jag röjde sönder som vanligt när det är bra stämning bland mina vänner och bra musik strömmande ur högtalarna.
Jag och drinkar är nog en bra kombo för ett bra partyhumör. Inte för att jag har dålig partyhumör någon gång, men denna kväll var det verkligen riktigt på topp.
Det som känns så kul är att, Markus som jag var med, är som jag. Vi går till ett ställe tillsammans men vi behöver inte vara med varandra hela tiden. Det behövs inte. Jag älskar att röja runt och träffa nya människor, ha kul med andra än dem jag kom dit med. Han är likadan. Tror nog att under tiden vi var där, så kanske en tredjedel av tiden var vi tillsammans och röjde på dansgolvet. Ganska ovanligt att hitta såna människor. Då blir jag som roligast när jag inte känner mig tvingad att vara med samma person hela tiden. Jag menar inte att vara taskig men jag är en jävligt social person, jag behöver nya människor!
Mina vänner vet detta och accepterar mig, ta mig inte fel nu. Jag hade kul i alla fall. Jävligt kul.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLIHOPA!
Hoppas ni alla får ett riktigt bra år..