jag känner...

Det kommer kanske låta nördigt men jag skiter i det.

Satt o kolla på Sex and the city filmen med morsan ikväll. Dom som inte har sett den ska kanske sluta läsa.

Carrie fick sig en rejäl smäll och bröt ihop totalt. Hennes lycka för livet försvann helt. Alla känslor las på is och hon kunde inte känna något alls. Inga tårar eller något. Hon sa något som jag kunde tänka mig vara sant. Att det finns bara så mycket tårar i en för män att till slut så har man inga tårar kvar.
Efter senaste brytningen så har jag knappt gråtit en enda tår för den grabben. Varför?
Jag kunde inte känna något. Allt va tomt men ändå så underbart. Underbart för att jag inte kunde känna något. Lycka, sorg, ilska, inget.

Jag har nu lyckats med något som dem flesta människor tycker är svårt. Har lyckats med att kunna kontrollera mina känslor för folk. Jag kan äntligen stänga av riktiga känslor. Jag tillåter inte dessa känslor växa innan det är försent.

Jag träffar en person då och då just för tillfället. Jag vet att det finns känslor för honom. Att jag kan bygga upp de känslor som behövs, men jag tillåter inte dem komma upp. Jag har lagt dom i en liten låda, låst och gömt nyckeln.
Har ingen aning om vad denna person känner, men vet att han inte är beredd för ett förhållande. På grund av ett par av hans måsten, måste han faktiskt tänka på sig själv. Han måste ta hand om sig själv nu och jag vill inget annat än att han gör det. Därför tillåter jag mig själv att inte känna något annat än bara ytligt. Jag bryr mig om honom det är klart, men bryr mig mer om att han tänker på sig själv. Även att jag gör det med mig själv, det är ett måste för mig.

Så har det varit dessa månader man har varit singel. Det är kanske tragiskt att behöva stänga av känslor men hellre det än att behöva ha en obesvarad kärlek. Eller kanske inte just obesvarad kärlek, mest att behöva känna att det kommer komma problem.
Jag har lyckats koppla förhållanden med massa problem.
Inte bra jag vet, men har inget val.
Senaste förhållandet hade knappt några problem. Endast smågrejer, som att han glömde bort att ringa mig en gång och inget större. Tills en dag, sju månader senare från när vi träffades, kom den stora bomben. Alla problem kom på en och samma gång. Allting crashade och jag hamnade i sorgträsket med alla andra mörka människor i "the dark side".
Alla mina förhållanden har varit annorlunda, men likheten har alltid varit denna problembomb.
Jag klarar inte av den mer, jag vill inte vara med om den igen. Varför ska jag utsätta mig för det. Att vara olycklig för en sak man faktiskt kan undvika är bara onödigt. Jag är hellre glad varje dag, kanske inte hela dagen men lycklig varje dag, som jag fick höra Charlotte säga i filmen.
Varför tillåta sig själv att må dåligt. Det är inte logiskt för mig.
Kommer det aldrig att vara.

Lägenhet

Va o kolla in en lägenhet idag..
En liten etta, studentlya på 22.6 kvm
Trodde att det skulle va världens minsta yta, men skiten va fan nice ändå
Kommer få plats med allt det jag behöver o kanske till och med lite till
Jag känner mig nöjd
Det känns sketaläskigt, men det är dags
Jag behöver det här
Det finns ju alltid en känsla av säkerhet av att bo kvar hemma, men att aldrig riktigt kunna ha sin egen liten privata utrymme är något som jag saknar så otroligt mycket
Nu kommer jag få det
Nu är det upp till mig att allt fixar sig, nu är det upp till mig att få ihop allt, köpa allt som behövs, få ihop till hyran.. allt
Shit vad tar jag mig in på, herregud
EEEEKKK!!!!
Näe men jag klarar mig, jag är en ganska stabil, stark person
Jag e fan vuxen.. lite mer iaf haha
Aja det är nice iaf..